Knut Hamsun är på resa i främmande land, han befinner sig i Moskva som gör ett kolossalt intryck, han har gett sig ut på vift för att få en knapp lagad och därefter hamnat på en restaurang där han således är i sitt ”ess”: Så minns han åtminstone saken när han skriver ner sina reseminnen som 1903 publiceras med titeln I eventyrland. Underrubriken ”Opplevet og drømt i Kaukasien” säger oss vart resan tar vägen och att Hamsun blandar sina minnen med fantasi. På den restaurang i Moskva där han är i sitt ”ess” blandar sig ovanligt mycket fantasi och äventyr in i minnets upplevelser. Den trasiga knappen får Hamsun-läsaren (och kanske Hamsun själv) att tänka på Nagels bestyr i Mysterier. Knapplagningen och den utdragna restaurangscenen har faktiskt kvaliteter som både kan påminna om Kafka och surrealismen: läsaren kan omöjligt skilja Hamsuns faktiska Moskva från hans minnesfantasi och det är lika svårt att avgöra om det handlar om en mardröm eller en önskedröm.
Hamsun är borta när han är hemma, hemma när han är borta. Det antyder en rastlöshet som är välbekant från Hamsuns samtliga verk, där rotfasthetens ideologi perforeras av rörlighetens. Det antyder också ett modernt predikament, där identitet och tillhörighet alltid befinner sig någon annanstans, alltid ”borta”. I eventyrland är också en på många sätt modern reseberättelse, nästan modernistisk. Hamsun berättar i ett presens, som han bara sällan tummar på för att medge att resan är välförberedd och att den efterarbetas när berättelsen skrivs ner. Hamsun på resa liknar Nagel i Mysterier: charmerar med galanterier och svindlar med falska visitkort. Hamsun på resa påminner inte så lite om Sult-hjälten, som ju befinner sig i ett ständigt presens, som irrar omkring i verkligheten driven av sina impulser och fantasier och som skulle befinna sig i sitt ”ess” om han bara hade kunnat gå på en restaurang i Moskva. Hamsun är lika ensam och utkastad i världen som Sult-hjälten: att han faktiskt har sällskap av fru Hamsun har bara en marginell betydelse för berättelsen, som istället framställer honom just så rotlös och rastlös som Hamsun inte vill att människan ska vara.
Detta moderna intryck korsar sig, som så ofta hos Hamsun, med bokstavligen reaktionära inslag. Resan till Kaukasien är en resa tillbaka: Hamsun är på väg till ursprunget och kanske hoppas han på en pånyttfödelse ex oriente? Hans Kaukasien är tröskeln till Orienten och där finns allt det han saknar i den modernt ”amerikaniserade” civilisationen. Där finns poesi och autenticitet. ”Kaukasien, Kaukasien! Det er ikke for intet at de største diktergiganter verden kjenner, de store russere, har vært hos deg og øst av kildene ...” Vägen till ursprunget går genom slavernas Ryssland. ”Slaver! Tenker jeg og ser på dem, fremtidens folk, verdens seierherrer efter germannerne!” Hamsun lägger inte bara in appeller till det slaviska och det orientaliska utan också en smärre essä om ryska författare, där han upprepar sina välbekanta hyllningar av Dostojevskij, sin kluvna beundran av Tolstoj, båda på bekostnad av Ibsen och andra européer som bara ”skaper seg”: ”Posituren er å stå på ett ben, den naturlige stilling er å stå på to uten å skape seg.” Orientalerna är just ”naturlige”. De är naturliga fatalister, de har en fallenhet för ”denne gamle og prøvede filosofi med det enkle og absolutte system”. De är förstås inte angripna av våra moderna påfund och de undanber sig vår identitetslöshet och rotlöshet. ”Og de har ikke menneskerettigheter og stemmerett og fagforeninger. Og de går ikke med ’Vorwärts’ i lommen. Arme Orienten, vi preussere og amerikanere må beklage deg, må vi! …”
Hamsun får förstås fiender på sin väg till Orienten: hans kusk och guide visar vara opålitlig och en hjälpsam officer visar sig vara en bedragare. Runt denna falske officer spinner Hamsun en omfattande fantasi. Hans ”jødesnute er ikke til å holde ut”, vilket från början gjort Hamsun misstänksam. I hans föreställningsvärld är nämligen judarna ett obehagligt och främmande element till hinder på vägen mot det sant annorlunda, det verkligt orientaliska. Judarna förknippas dessutom med erotiska fantasier, som Hamsun undanber sig: i hans Orient är kvinnan lika marginell som hans eget ressällskap.
Tyvärr visar sig också Orienten vara infiltrerat av modernitet. Tblisi är rent europeiskt även om där finns en gammal asiatisk stadsdel som orientalisk enklav. I Baku upplever Hamsun att ”Amerika trengte inn” och ”brølte” – där är det oljeindustrin som blandar sig i hans orientaliska fantasi. Hamsun når sitt mål, som är Svarta Havet, men hans resmål finns ändå inte, åtminstone inte i det ursprungliga och autentiska skick som han förväntat. Han låter sig emellertid inte nedslås. När han kommit hem för att skriva ner sin reseberättelse, fyller han den inte bara med det han upplevt utan lika mycket med sin fantasi om en värld bortom världen, ett ursprung och en fatalistisk oföränderlighet som föregår den moderna föränderligheten. Vi som läser får både ta del av hans upplevelser och hans drömmar. Vi får glimtar av förra sekelskiftets Ryssland och Kaukasus och ett blandat men starkt intryck av Knut Hamsun som sin egen berättelses hjälte.
______
Arne Melberg er professor i litteraturvitenskap ved Universitetet i Oslo.